Firefly Pointer

 Spencer, den nya Hästen

Idag kom det en ny häst till Jorvik Stallet! En Morganhäst! Hästen heter Spencer och är Brun. När jag kom till stallet så kom Herman fram till mig och frågade om jag ville rida Bravespirit, som var hanns riktiga namn, men han kallades Spencer. Han var 5 år och behövdes en hjälpande hand. Han var en tuff häst, men om man var bestämd så kunde han gå bra. Jag blev såklart väldigt chockad när Herman frågade. Jag hade inte ens sätt Spencer när Herman frågade. Jag tackade såklart ja. Jag gick till boxen, där Spencer stod. Han hade så himla vacker färg. Jag stod i boxen och var bara med honom. Som lära känna honom. Sen började jag sadla och tränsa. Jag hoppade upp och började skritta, jag skrittade till Paddockön, där jag började jobba med honom. Föst körde vi bara lite trav. Sen skulle jag fatta galopp, så tvärstannade han! Jag gled fram lite, men drog mig tillbaks nästan direkt. Jag började smacka lite, lade spöt lite lätt på rumpan för att han skulle förstå vad jag menade. Istället för han skulle gå framåt så började han dra ner huvudet för försöka komma undan. Efter en stund började han gå igen. Jag suckade. Sen testade vi igen, och det gick bättre. Jag ställde honom i galoppen. Han gick jätte fint tills han såg en ekorre som hoppade över paddocken. Han började stegra och larva sig. 

-Kom igen då Spencer!

Jag började kicka på honom med spöt, smackade lite. Sen tillslut började han gå. Han var verkligen hopplös. Sen testade jag igen och det gick väldigt bra.

Efter en stund började jag testa några små hinder. 

Det visade sig att han älskade att hoppa. Han höjde halsen och huvudet spetsade öronen och öka galoppen, när jag styrde mot ett hinder. Först testade vi ett ganska litet hinder, han hoppade mycket högre en själva hindret. Han drog fram halsen som han ska göra. Jag gav honom mycket beröm. Jag märke rätt snabbt att han hade lite likt Cindy’s hoppteknik. Sen körde jag på ett till högre hinder. Och det gick lika bra! Efter det så körde jag en oxer, ungefär samma höjd. Han ökade galoppen, jag bromsade in honom lite för mycket, så han trampade fel. Och i sista sekund stannade han framför hindret! Han sänkte huvudet så mycket att jag gled fram på halsen och landade på rumpan efter hindret. Jag kände efter om jag hade ont någonstans, men jag kände inte. Jag blickade åt Spencer. Han travade runt i en volt. Han hade tyglarna så de släpade nästan i marken. Jag skyndade mig upp. Han kunde ta ett större steg som var lite längre och snubbla på tyglarna. Jag gick försiktig fram, jag drog tyglarna över halsen. Jag klappade honom lite lätt på halsen, efter det satt jag upp. Vi körde hindret igen, och det gick jätte bra. Vi forsat och han var jätte duktig!

Efter en stund kom Fanny till Paddocken. Hon hade en kameraväska över axeln.

-Hej! Sa jag och vinkade.

-Hej! Svarade hon.

Jag bröt av till skritt, och skrittade mot staketet där hon stod. 

-Jag undrar bara om jag fick ta lite bilder när du och Spencer hoppar? Frågade hon.

-Visst, såklart! Kan du skicka bilderna på mail sen?

Hon rykte lite på axlarna. 

-Visst, om du vill.

Hon log.

Och jag log tillbaks. 

***

Nu sitter jag på ett Café och skriver. Jag får säkert snart bilderna från Fanny!

Vänta, får se nu… Ja! Nu fick jag bilderna! Gud så fina de var! Här är de:

 
 



 Blixten, jag gillar verkligen inte den där tjejen

Idag kom Herman fram till mig och frågade om jag ville vara med på hopptävlingen, på paddockön, som är varje år! Såklart blev jag jätte glad och tackade ja! Det var bara tre dagar kvar tills den skulle börja. Så jag fick börja träna Cindy ännu mer!

Johanna kom plötsligt framspringande till mig.

-Alva! Nico!

-Ja, vad är det?

Egentligen, ville jag inte höra om Nico alls…

-Nico, kommer överleva!

-Jag blev het gråtfärdig, och stum! Jag blev så himla glad!

-Va?!

-Ja! 

-Men, varför ska han göra det, eller om säger det på ett annat sätt, var har han ont? Sa jag.

-Han skadade sitt bakben, så det nästan inte gick å laga. Det var något konstigt medel han fick i sig. 

-Me…Men, hur fick han medlet i sig? 

Johanna ryckte lite lätt på axlarna. 

Sen började tankarna snurra runt i mitt huvud. Tjejen, han var full, frisk på morgonen… Johanna sa att han var lite stel, innan det… Men han hade inte något problem med bakbenet då. Den dära tjejen ville jag fråga lite saker.

-Johanna, den dära tjejen. Vem var det?

-Känner du inte igen henne!? Det är ju Alexandra, som är super framgångsrik terrängryttare! Hon ska ju vara med i Terräng-tävlingen, bara om två dagar!

-Ok, vart är Terräng-tävlingen? Sa jag, medan jag tänkte.

-I Gröndal. Det startar där. Och slutar. Den är klockan tolv, på dagen.

-Ok, tack. 

Jag gick tillbaks till hagen där mina hästar stod. (Jag har matat de och släppt ut de) 

-Hej hörni! 

De gnäggade till svar. 

Plötsligt stod Isabel, vid min sida. En av mina bästa kompisar…

-Hej! Vad kul att se dig!

-Hej! Dig med!, sa hon.

-Vill du ta en ridtur sen, kanske? Sa hon sen efter några sekunder.

-Visst, gärna. Kan vi rida en sväng till Gröndal, då kanske?

-Ok, jag ska bara sadla och tränsa Goliat.

Goliat var en av Isabel’s hästar.

Jag hämtade in Benny, lede han till spolspiltan. Sen började jag borsta honom. Jag hämtade hans utrustning. Men hejdade mig sen. 

Jag gick ut ur stallet, och det hade nästan börjat spöregna. Jag suckade. Sen hämtade jag ett ridtäcke till Benny. Jag satt på det, sadlade och tränsade. Innan jag skulle gå ut satt jag på mig en tjockare jacka, över min T-shirt. Isabel stod och vinkade lite längre bort. Jag satt upp och började skritta mot henne. 

-Halloj, kom vi drar. 

Vi började trava mot Gröndal. När vi kom fram till Gröndal så spöregnade det verkligen. Jag var rädd att det skulle slå ner en blixt i skogen. Men plötsligt stod den dära tjejen där! Alexandra! Hon hade på sig de kläderna som hon hade förut. Hon satt på en stor brun häst med fyra vita strumpor och en bläs. 

Jag skrittade försiktig fram till henne. Hon ryckte till när jag kom fram. 

-Hej, kommer du ihåg? Vi träffades här om dagen, sa jag.

-Jo, juste, mumlade hon.

-Vad gör du här då? Frågade jag igen.

-Tränar tills i morgon, sa hon tyst. 

-Vad he…

Pang!

En blixt slog ner precis bredvid mig! Benny började stegra! Jag höll mig kvar i manen, Benny började skena fort ut ur skogen! 

-Såja killen, såja, försökte jag lugna honom.

-Lugn. Sa jag. 

Jag kollade hastigt bakåt ovh såg Isabel galoppera. Alexandra kom efter och red om Goliat och Isabel. Hennes häst var verkligen snabb.

-Schyst häst du har då! Sa Alexandra med ett flin, när hon red förbi mig.

Jag muttrade.  

***

Nu sitter jag på ett Café, snart ska jag försöka hitta Alexandras nummer och leta upp henne. Hon har något med Nico att göra. 

Här är en bild som jag tog när Benny var väldigt söt när han hade sitt täcke och utrustning på sig :)

 

 




 Det tuffa beslutet

I går kväll fick jag ett dåligt besked…

Att Nico skulle avlivas

 Jag blev helt stum när Johanna sa det på telefon, jag mumlade bara hejdå och la på. 

***

När jag jag kom till stallet idag så såg jag bara Nico stå där, rörde sig inte alls. Johanna kom fram till mig och gav mig en stor kram. Jag hade aldrig fått en kram av Johanna, men nu kändes det rätt, och bra.

-Jag tycker det är lika ledsamt som du.

-Jag tror du tycker det är ännu värre, sa jag hest. 

-Ja, till och med det, till och med det. Sa hon hest. 

Hon gick bort till Herman och började pratade med honom. 

Jag slöt ögonen. Tänkte alla våra minnen han och jag hade tillsammans. Första gången jag hoppade barbacka, var med honom. Första gången jag red en hel terräng-bana var med honom. Första hindret som var 1 meter hoppade, var med honom. Den första hästen jag hade sätt, när jag kom in i detta stall första gången, när jag var liten, var honom. Jag älskade honom. Det kändes som han var min egna häst. Jag ville bara han skulle vara vid liv, så länge jag var det. 

Först då, när jag slog upp ögonen märkte jag att jag grät. 

En tjej stod och kollade med en konstig blick på mig. Jag viftade bara med handen och gick tillbaks till stallet där mina hästar stod. Jag hämtade Benny’s träns. Jag tränsade honom och satt upp. Vi skrittade, skrittade och skrittade. Mina tårar rann längst min varma kind. Vi kom fram till Gröndal. Vi skrittade in där, vi skrittade längst in. Jag hoppade av Benny och tränsade av honom. Jag satt mig mot ett träd. Efter en stund sjönk jag ner. Benny la sig ner bredvid mig på sidan. Han la huvudet på min mage. Han drog in ett djupt andetag och släppte ut det. Jag pussade på hans mule och slöt ögonen. Jag hade iallafall mina hästar och Nico, ett tag till iallafall. Efter ca 15 minuter så reste Benny sig upp. Han la huvudet på sne, kollade med en blick som var: ska vi inte hem nu?

Jag nickade. 

 ***

Jag satt av när jag kom fram till Jorvik stallet. Jag lede in Benny till Stallet. Jag ställde in honom i boxen. Jag hämtade en borste och hovkrats. Jag stod och borste rätt länge. Benny var sån där häst som man kunde stå och borsta i timmar. Han hade slutna ögon nästan hela tiden. Jag kratsade hans hovar. Sen hämtade jag hö och gav mina hästar mat. 

-Sorry hörni, att det blev lite sent frukost idag, ledsen, sa jag till Claudia, Cindy och Benny. Mina hästar, mina älsklingar, de jag älskade…

Efter deras frukost Så släppte jag ut de i hagen. 

***

Efter en stund hämtade jag in Cindy för köra en hoppträning, för försöka glömma Nico för en stund. Jag började sadla och tränsa henne. Jag lede ut henne till Jorvik Arenan. Jag spände sadeljorden, fixade stigläderna och började skritta. Sen körde jag lite Trav och sist Galopp. Sen red jag ut ur Paddocken. Runt Paddocken fanns massa hinder i olika höjder. Jag började trava på en volt först, sen fattade jag galopp. Cindy höjde huvudet och öronen pekade rakt fram. Hon började öka galoppen, jag höll in henne lite men inte så mycket. Jag red ut ur volten och siktade rakt på ett hinder. Det fanns tre hinder att välja medan. Ett litet, ett mellan och ett riktigt högt. Först styrde jag på det lägsta. Cindy behövde inte en anstränga sig. Sen gjorde jag en volt och kom på hindret igen. Fast det som var mellan, hon ökade galoppen lite, Jag ansträngde mig för inte bromsa in henne för mycket. Jag berömde henne. Sen bröt jag av och började trava, jag travade in på en stor volt, så långt bort innan de högsta hindret av de alla. Jag hade aldrig hoppas så högt tidigare. Jag slöt ögonen. Jag bromsade inte in Cindy alls nästan. Hon tog perfekta galoppsteg. Jag styrde rakt på hindret. Sen kom vi så nära att Cindy hoppade. Det var som att flyga. Jag litade fullständigt på Cindy. Jag gav henne en stor kram! Sen så bröt jag av till skritt. Och gjorde en till volt. Sen så fattade vi galopp igen. Jag styrde på ett annat hinder som var lika högt. Cindy’s ögon pekade rakt fram. Sen hoppade hon! Det var verkligen som att flyga. Sen bröt jag av och gav henne en stor kram. Jag släppte stigbyglarna och skrittade av henne.

***

Jag skulle precis hämta hästarna från hagen när Fanny kom! (Fanny är en tjej som brukar hjälpa mig med mina hästar). 

-Hej! Sa jag.

-Hej! 

-Vill du hjälpa mig leda in alla hästar? Sa jag till Fanny.

-Visst gärna! Sa hon muntert. 

Jag log tillbaks till henne. 

-Juste, vill du rida Claudia sen? Frågade jag.

-Skojar du?! Så så klart jag vill! Tack! Tack så mycket!

Det var bara ett år mellan hon och mig, men det kändes som vi var jämngamla. 

Fanny började Fixa Claudia, jag stod och väntade utanför Paddocken. 

Hon var riktigt duktig faktist! Hon övade på fattningar och ställning. 

Efter Fanny var klar så kom Johanna till mig och visade mig en bild.

-Här, kolla, jag tog ett foto på dig och Cindy, sa hon.

-Tack! 

Jag kollade på fotot och det var riktigt fint.

 



Tidigare inlägg